seriosha

Jag fuskar lite med utmaningen.. ha. Men jag har saker att skylla på.. Igår var vi i alla fall på källan och badade och åt mat. Riktigt mysigt! Annars blev det rätt lugnt, lite räkmackor på kvällen och harry potter sen blev det sängen. Helt sjukt hur trött man blir av att bada. Om jag får såna vilddjur som jag har till syskonbarn ska jag fara och bada med mina barn hela tiden, så dom blir lugna! Men jag hade ju tänkt jämna ut den här pojkstarka trion med en flicka! Helst ska hon lägga pärlbrickor och leka med barbies! Det hade väl varit fantatiskt? Det vore faktiskt lite tragiskt om alla vi fick pojkar, förlåt men det är sant. haha. Nej nu hamnade jag ju i något helt annat än vad jag skulle göra. jaja.

Så där ja, nu kör vi dag 3!

Mina föräldrar

Jag kan väl börja med min kära mamma, född 1960 born and raised i abborrträsk. Min pappa föddes nästan exakt ett år senare alltså 1961. Om jag inte minns helt fel var det väl på högstadet dom först blev ett par, men eftersom mamma var ett år äldre så höll det väl inte så länge, han kunde gott och väl växa på sig nått år. Sen när dom exakt blev tillsammans på riktigt vet jag faktiskt inte. Men 1984 kom lisa till livet i varje fall, 1986 kom emmeli och jag tror att dom 1988 gifte sig.. Det innebär att dom nu varit gifta i 22 år. Minns jag inte helt fel flyttade dom till öjebyn 1989 till huset där jag växte upp. Efter en del tjat från min pappas sida så kom jag till livet, hoppet om en pojke var då borta då det blev en Isabelle och inte en Fredrik. Sen har väl tiden bara gått. Det var inte förns 2006 dom "fick sitt liv tillbaka" då jag var den sista som flytta ut.. om man nu får säga så.... Jo, det får man fasen göra.

Inte för att skryta men jag hoppas jag lyckas uppfostra mina barn på samma sätt som mina föräldrar uppfostrat oss. Jag säger inte att jag är exemplarisk men dom har verkligen gett allt för oss. Alltid satt oss barn i först och det värdesätter jag mycket.

Det är ganska fränt att när man själv blir typ vuxen och får perspektiv på livet hur mycket man uppskattar sina föräldrar. Det är å andra sidan ganska synd att när man är barn/ungdom så fattar man det aldrig, man verkar fasen inte ha förmågan att tänka på det sättet, eller uppskatta det dom gör. Helt sjukt. Man gick mest runt och tänkte så störda dom var. Så är det ju. Det är ju hemskt när man tänker på hur man varit. Men jag är väldigt tacksam för att marie-louise och ronny är mina föräldrar! För vad som än händer är det dom som kommer stå kvar, det är dom som accepterar mig precis som den jag är. Även om jag än idag är pain-in-the-ass, för det vet jag att jag är.

Och tänk att jag vågar prata med dom om vad som helst, you name it, allt! Även om jag inte gör det så kan jag det! Och hur fasen får man sina barn att lita på en så mycket? Det skulle jag gärna vilja veta, för jag vill att mina barn och jag ska ha samma relation.

Oj, blev ett väldigt långt inlägg.. haha. men jag skulle kunna skriva i en evighet om det här, men jag tror jag sätter punkt nu.

PUSS